Äntligen i vårt nya huset; augustis ljumma kvällar på altanen, en lätt bris genom träden, solen som sakta ger vika för skymningen, ljuslyktorna fladdrar, vi skålar för oss, för barnen och för drömhuset som blev vårt.
Äntligen får jag börja skolan, säger Oscar till mig, nya skolväskan slängd över axeln, när vi står på skolgården tillsammans med de andra barnen och deras föräldrar och väntar på rektorn och lärarna. Ja, äntligen älskade unge, har du blivit stor. Detta har du pratat om sedan du började på dagis två och ett halvt år gammal. Barnmorskan på Bvc som sa att det finns barn som inte vill vara små, sveper förbi i minnet. Andra skoldagens morgon väcker du oss, färdigklädd, halv sex och frågar när vi ska åka.
Äntligen kan jag cykla, ropar Johanna, medan tramporna snurrar fortare och fortare och jag har släppt taget för länge sedan!
Äntligen för den minste i skaran men likväl det största steget i hans lilla liv när Gustav, armar uppåt sträck, går från hallen in i köket. Lycka utstrålar varenda kvadratmillimeter av hans lilla ansikte.
I korthet de senaste veckorna:
Tack för hjälpen ni som kånkade och bar och hjälpte till under flytten!
Gamla och nya vänner har hälsat på, barnen har även de lekt med nya och gamla kompisar, en kväll med härliga tjejgänget, skolstart och nya dagiset för Johanna verkar toppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar