Ny dag hemma

Ny dag efter en natt när jag har vaknat varje gång jag har rört mig på grund av denna envisa smärta i ryggen. Barnen har studiedag och är därmed hemma idag. Tur att åtminstone två av dem är stora och kan fixa frukost själva.

Igår fick vi en akuttid för Oscar och hans inflammerade finger. För en dryg vecka sedan började pekfingret bli rött och irriterat vid nagelbandet och någon dag senare blev det varigt. Vi har tvättat och tryckt ut var med jämna mellanrum men i söndags hade infektionen spridit sig till insidan av fingret och en röd sträng löpte utmed insidan upp till översta leden. Läkaren beordrade tvätt och omläggning i kombination med antibiotika eftersom det annars fanns risk för blodförgiftning. Med fingret i en fingertuta lämnade vi doktorn efter att Oscar tackat nej till både klistermärke och tatuering.

Au revoir le varv

Ok, nu har jag prövat det mesta i syfte att eliminirera det onda i min rygg; naprapat två gånger, läkare, skelettröntgen (som inte visade någonting),osteopat två gånger, läkare igen (remiss till magnetröntgen) och sjukgymnast hos vilken jag blev rådd till de övningar min kära väninna Mia redan tillhandahållit mig och som jag flitigt utövat (varje vaken timme (nästan) som sig bör). Smärtan sitter, allt detta till trots, som fastgjuten koncentrerad till en kota med strålning ner i benet och under helgen löpte det genom hela benet och mynnade på utsidan av ankeln. Raska pronmenader, stretchövningar mot en bordsskiva, stretch sittande på golv, hänga ut mig i en dörrpost (aj, aj, aj...), inte göra övningar som gör ont, sa gymnasten och då blir det svårt att överhuvudtaget försöka sig på någon träning. Läkaren trodde diskbråck men osteopaten sa nervrotsinflammation i ischias. Magnetröntgen 29 mars lär väl visa på roten till det onda, förhoppningsvis i alla fall! För tillfället står mitt hopp till TENS-behandlingen hos sjukgymnasten på onsdag så att jag kan gå tillbaka till jobbet där jag varit ytterst sporadiskt de senaste två veckorna. Man blir trött av att ha ont, irriterad över småsaker...ja, och hur man än försöker tänka positivt så finns den strålande smärtan där varje sekund och förmörkar. Springa får jag absolut inte göra i nuläget eftersom det blir för mycket tryck på den överbalastade kotan och i och med det kan jag vinka au revoir till varvet och säga grattis till Stefan som därmed vann vadet om att ta sig runt i år. Det känns trist eftersom jag faktiskt hade kommit igång med löpningen och till min egen förvåning uppskattade jag att springa, tyckte det blev roligare ju bättre kondition jag skaffade men nu är det andra former av träning som gäller; ska jag kanske inhandla stavar? Finfin motion för blivande 40-åringar...? Jag kanske kan få dem på recept, det är ju det nya nu. Neeeej, stopp, det här går inte! Idag blir det en (rask) promenad ner till Sats och köp av både kort och pt. 9 månader kvar till högtidsdagen och vad var det någon sa? 40, det nya 20? Så får det bli.