Jag, en lattemamma

Gråmulen och kall dag som inleddes med läkarbesök på Bvc för Gustav. Lilleman tyckte inte att det var alls kul att bli avklädd och lagd på vågen (tre gånger eftersom vågen stängde av sig så fort han placerades på den), så han skrek i högan sky. Sköterskan som vägde och mätte vände sig om med förvånad blick och sa: "Oj, vad kan det vara med dig då?" Ja, bäbisar skriker ibland och särskilt om de blir nedlagda tre gånger på en kall våg med bara en bit papper mellan kall plast och sin egen varma hud, tänkte jag säga men log bara så där fånigt som man gör när det inte finns något att säga. Han vägde till slut 7100 gram och mätte 60 cm.
Läkaren var vänlig och fick G att le och "prata" jättemycket, höftkulorna satt som de skulle och fallreflexen fungerade så han fick med beröm godkänt. Jag lyfte upp Gustav och sa tack och hej då till läkaren och hennes sköterska.

Johan körde Oscar och Johanna till Halmstad i morse. Där blev de upplockade av farmor och farfar för vidare färd ner till Skanör. På söndag kommer de hem igen lagom till att Johanna ska på kalas hos sin kompis Hanna.

Gustav sover och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Det var länge sen jag hade det problemet! Kanske ska jag dammsuga i vardagsrummet, vika tvätt eller börja laga middag? Nä, det måste väl finnas något annat att göra än bara måsten? En kaffe med mjölk (motverkar förresten äggstockscancer, läste jag någonstans), mama-tidningen och en stund i soffan istället. Ja, så får det bli!

Bröllop

Veckan som gick rusade förbi i en oesdvanligt hög hastighet. Det var egentligen inte så mycket som stod på programmet men trots det hade jag att göra nästan hela tiden.

Förra helgen hjälpte vi Stefan och Mariann att flytta från lägenheten i Björkekärr till huset i Lerum. Jag var väl inte till någon större hjälp i fråga om att bära men jag frigjorde en del köksporslin från tidningspapper och satte in det i köksskåpen. Johan bar däremot möbler och andra tunga saker som resulterade i viss träningsvärk dagen därpå (lägenheten låg på tredje våningen utan hiss!).
På söndagen var det gymnastik för Johanna och denna gång fick Gustav följa med och titta på sin storasysters kullerbyttor.
På måndagen var det simskola för Oscar i vanlig ordning och han var som alltid lika hemlighetsfull om vad de fick göra för övningar. Föräldrarna får nämligen inte vara med och se vad barnen gör. Oscar påstår att han inte kommer ihåg vilka övningar och lekar de hittar på men en gång sa han att han dök från kanten och simmade under vattnet med öppna ögon...
Tisdag-torsdag var barnen på dagis och jag var i stan för att titta på kläder till lördagens bröllop.
Jag hittade en fin klänning och blev mäkta stolt när jag insåg att strl. 38 satt som gjuten. När jag kom hem och skulle klippa av lapparna, såg jag snopet att det var en mammaklänning! Ja, ja, det var faktiskt inget som syntes!
På lördag förmiddag körde Johan och Gustav Oscar till mulle och Johanna följde med mig till frissan. Jag hade ingen aning hur jag ville klippa det; det enda jag visste med säkerhet var att det långa håret skulle bli kort. Och det blev kort!
På rådhuset klockan tre blev Stefan och Mariann äkta makar. Tre minuter senare var allt avklarat och vi tågade ut på Gustaf Adolfs torg. Senare blev det en fantastiskt mysig och god middag på Svea Hof. Eftersom vi hade ett gäng barn i olika åldrar med oss, var vi inbokade i vinkällaren där vi var det enda sällskapet.
Idag vred vi tillbaka klockan så dagen har känts lite längre än vanligt. Gustav och jag vaknade vid halv tio (gammal tid) och då hade övrig familj varit uppen någon timme redan. Oscar och hans kompis från dagis lekte några timmar, Johan var iväg till media Markt och kom hem med en platt-TV som vi tänkte inviga ikväll! Därefter bar det iväg till Lerum och födelsedagskalas för kusin Kalle som fyllde 4 år.
Nu gråter Gustav (nä-nä-nä-nä...) vilket betyder hunger.

Monstret i arbetsrummet

Vaknade i går morse av en liten förskräckt röst som ropar 'pappa' i ren och skär desperation. Jag halvt om halvt ramlar ur sängen, smygspringer in i Oscars rum bara för att mötas av en tom säng. Rösten låter igen och den här gången lokaliserar jag den till nedervåningen varpå jag försöker mig på konststycket att smyga nerför den extremt knarrande trappan. Nu kan jag inte uttyda ordet 'pappa' längre, bara 'aaaa' och något som låter som 'hjälp'. Herregud, vad är det som har hänt? I arbetsrummet, bakom dörren står en liten Oscar och gråter. Han lugnar sig efter en stund i min famn och förklarar att pappa inte hade varit i köket som han brukar när Oscar kommer ner för att äta frukost och att han då blivit så rädd att han hade gömt sig bakom dörren för att undgå alla "läskiga monster". Jag berättar för honom att pappa har åkt med 6-flyget till Stockholm och när vi sedan går in i köket för att fixa frukost, släntrar en nyvaken Johanna nerför trappan och undrar vad det är som har hänt.

En stund senare är det dags att väcka Gustav, ge honom mat, inte glömma regnkläder eller frukt till dagis, få in alla tre barnen i en bil som inte på något vis är anpassad för en familj med tre telningar och därefter köra iväg till dagis. Väl framme inser jag att jag i alla fall har glömt Johannas regnbyxor och när jag blickar upp mot himlen förstår jag att jag borde åka hem och hämta dem men gör det inte. Det finns säkert extrabyxor i någon gömma på dagis...

Eftersom Johan är i Stockholm kommer min koordinationsförmåga på prov när det är dags för nattningen. Gustav som faktiskt brukar sova gott vid de stora barnens sänggående, är den här kvällen klarvaken och verkar ha en och annan bubbla i magen som, av gråten att döma, nog gör lite ont (jag skulle inte ha ätit ärtsoppa till middag...). Tandborstning, sagoläsning, en liten stunds gosande och pratande vid båda sängkanterna samtidigt som Gustav behöver tröstas och komma upp på axeln, skulle nog kvalificera mig när det gäller att "hantera många bollar i luften" vid en framtida arbetsintervju.

Två månader kvar till Lucia

Söndagen inleddes med en snabbstädning i form av undanplockning av leksaker i barnens rum, dammsugning av sand- och grustaget i hallen och därefter den dagliga vikningen av ett otal kläder i storlekarna 62-122 centilong. Johans och mina kläder är i jämförelse försumbara till antalet.

När det såg någorlunda hyfsat ut inomhus och barnen var ute och rasade av sig i höstsolen, var det trädgårdens tur att bli ompysslad. Det blev några vändor med skottkärran till kvarterets avstjälpningsplats för trädgårdsavfall. Jag hade nämligen några dagar tidigare gått lös med sekatören på en i mina ögon allt för utstickande forsythiahäck; det hade således blivit en ansenlig hög med pinnar och grenar som det var dags att befria gräsmattan från. Det blev några avbrott för lunchlagning, amning, en vända till affären med Johanna som hjälpsamt sällskap men i stort fick jag gjort en hel del i trädgården och framförallt gjorde den friska luften mig piggare än jag hade varit när jag vaknade samma morgon.

När Johanna hade packat sin lilla ryggsäck med gymnastikdräkt (rosa) och tights (rosa) var det dags för henne att bli körd till gymnastiken. Johan erbjöd sig glatt att köra eftersom han hade att välja mellan det och matlagning som denna kväll bestod av lammstek och potatisgratäng. Oscar var hos en kompis och Gustav sov gott i sin babysitter, så det blev en lugn stund i grytorna för mig, vilket tacksamt emottogs.

Att det är exakt två månader kvar till Lucia och ännu lite längre till julafton, hindrar inte Oscar och Johanna från att redan nu vältra sig i önskelistor som blir längre och längre för varje dag. Jag har emellanåt försökt förklara pengars värde för dem...det har väl gått sådär...Däremot kom Oscar med en lysande idé häromkvällen som bestod i att om tomten köpte Legostjärnkryssaren i Star Wars (kostar 1.600 kr.) så slapp ju vi stå för betalningen. Ja! Johanna har upptäckt Barbie och hennes förtrollande värld till vilken det finns hur mycket som helst att önska sig. Undrar om tomten kan gå in och och sponsra lite där också?

Ett läkarbesök på Östra idag resulterade i att jag nu slipper ta fler Fragminsprutor eftersom risken för en ny propp nu är minimal. Innan jag lämnade besöksrummet tillade doktorn att vid en ny graviditet skulle jag bli tvungen att återuppta sprutorna. Jag nickade och menade att det nog inte skulle bli aktuellt. Nej, vi får väl se, sa hon. Ja, det får vi allt se, tänkte jag.

Nu sover alla tre (!) gott i sina sängar. Johanna, trött efter ett 4-årskalas på Bushuset, Oscar, trött efter ytterligare en dag uppslukad av ala figurer i Star Wars, Gustav, kanske trött efter att ha fyrat av leende efter leende mot sina syskon och sin lyckliga mamma!

Det finns inga dåliga kläder!

Regnet öser ner från en mjölkvit himmel och jag minns solen och värmen som från en tid för länge sedan. Det kan inte längre, inte ens med lite god vilja, kallas brittsommar. Nu är det höst och inget annat och det är lördag och barnen vaknade med mängder av spring och hopp i benen. Det blev hastigt bestämt att en långpromenad i skogen var en alldeles lysande idé denna regniga lördagsförmiddag. Det suckades och klagades en hel del innan alla fleecejackor, regnställ och stövlar till slut satt som de skulle och promenaden och jakten inleddes på varifrån bäckvattnet i skogen kommer. Johan laddade ryggsäcken med extra vantar och strumpor och hittade ett par päron (som i och för sig hade sett sina bästa dagar) som skulle inmundigas under färden. Det återstår att se hur länge de håller ut! Gustav har i alla fall fått den ro han behöver för att somna i sin säng. När de kommer tillbaka blir det lunch och därefter utdelning av det efterlängtade lördagsgodiset.