Vaknade i går morse av en liten förskräckt röst som ropar 'pappa' i ren och skär desperation. Jag halvt om halvt ramlar ur sängen, smygspringer in i Oscars rum bara för att mötas av en tom säng. Rösten låter igen och den här gången lokaliserar jag den till nedervåningen varpå jag försöker mig på konststycket att smyga nerför den extremt knarrande trappan. Nu kan jag inte uttyda ordet 'pappa' längre, bara 'aaaa' och något som låter som 'hjälp'. Herregud, vad är det som har hänt? I arbetsrummet, bakom dörren står en liten Oscar och gråter. Han lugnar sig efter en stund i min famn och förklarar att pappa inte hade varit i köket som han brukar när Oscar kommer ner för att äta frukost och att han då blivit så rädd att han hade gömt sig bakom dörren för att undgå alla "läskiga monster". Jag berättar för honom att pappa har åkt med 6-flyget till Stockholm och när vi sedan går in i köket för att fixa frukost, släntrar en nyvaken Johanna nerför trappan och undrar vad det är som har hänt.
En stund senare är det dags att väcka Gustav, ge honom mat, inte glömma regnkläder eller frukt till dagis, få in alla tre barnen i en bil som inte på något vis är anpassad för en familj med tre telningar och därefter köra iväg till dagis. Väl framme inser jag att jag i alla fall har glömt Johannas regnbyxor och när jag blickar upp mot himlen förstår jag att jag borde åka hem och hämta dem men gör det inte. Det finns säkert extrabyxor i någon gömma på dagis...
Eftersom Johan är i Stockholm kommer min koordinationsförmåga på prov när det är dags för nattningen. Gustav som faktiskt brukar sova gott vid de stora barnens sänggående, är den här kvällen klarvaken och verkar ha en och annan bubbla i magen som, av gråten att döma, nog gör lite ont (jag skulle inte ha ätit ärtsoppa till middag...). Tandborstning, sagoläsning, en liten stunds gosande och pratande vid båda sängkanterna samtidigt som Gustav behöver tröstas och komma upp på axeln, skulle nog kvalificera mig när det gäller att "hantera många bollar i luften" vid en framtida arbetsintervju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar