Vid lunchtid i lördags körde jag iväg till Högsbo 421 för att inhandla lite höstkläder. Det hela gick väldigt snabbt och tur var väl det för jag hade inte orkat sicksacka mig fram i folkhavet så mycket längre denna löningslördag. Glad över mina inköp satte jag nyckeln i tändningslåset, bilen gick igång, men växelspaken satt som fastgjuten i parkeringsläget. Knappen som måste tryckas in för att kunna nå backen var omöjlig att rubba trots ihärdiga försök att med foten nedtryckt få loss spärren på bromspedalen. Jag startade om bilen flera gånger med samma resultat. Imman började tätna på bilrutorna och hade det varit mörkt ute och bilen varit parkerad på en liten skogsstig, så hade den läskiga musiken börjat nu. Nu stod jag dock på en överfull storköpsparkering. Jag ringde Johan som heller inte kunde förstå felet men som den fantastiske man han är, satte han in alla tre barnen i sin bil och kom till min undsättning. Han gjorde det som jag också borde ha kúnnat komma på; nämligen slå upp rätt sida i instruktionsboken....Det var ändå inte helt enkelt att få spärren, som normalt är bromsens uppgift, att släppa. Till slut kunde vi åka hemåt allihop.

Nu ska jag iväg till jobbet.

"Bara kelar får koma en"

Gustav vaknade i morse med gigantiska blåsor i munnen, i gommen och på insidan av läppen. Stackars liten grät när han försökte dricka sin välling och när han förstod att han inte kunde tugga i sig pannkakorna som jag stekte till de stora barnens utflykt idag, grät han ännu mer och ropade "panntakor". Det blev inget dagis för honom idag och inget jobb för mig.

Om kameran inte hade fått ben och sprungit och gömt sig och om jag hade bytt ut min spartanska ha-så-länge-mobil, hade jag kunnat ta ett kort på den skylt som Oscar igår tejpade upp på sin dörr. När det nu är omöjligt får jag istället använda ord för att beskriva den. Det är en färglagd stoppskylt med texten: "Bara kelar får koma en". Jag kommenterade skylten igår och sa med spelad besvikelse att det var ju tråkigt att jag inte får komma in i rummet. "Ja men....det gäller inte på tisdagar, så idag går det bra".

Johanna fyllde äntligen 6 år i måndags. Hon hade längtat och väntat och räknat ned dagarna tills det blev hennes tur att fylla år. Enligt henne själv fick hon precis det hon hade önskat sig: en rosa cd-spelare, Darins "Lovekiller", kläder, stövlar, en sjal, pysselgrejjer, en av Oscar snickrad segelbåt (gjord på fritids snickarkurs), en minibrevlåda att ha på rummet och sist men inte minst en kick board, svart med rosa hjul. LYCKA!

Nu ska jag koka lite kaffe medan Gustav sover och sätta mig och läsa igenom texterna från alla deltagare på skrivarkursen.

Hjärtefrågor

Vid frukostbordet klockan halv sju i morse, barnen sitter och slevar i sig från varsin filskål; den minste i skaran har en röst som hörs genom betongväggar och lägg därtill en sann vilja att göra just denna röst hörd, mellanbarnet uppmanar mig att titta på hennes myggbett och ihärdigt försöker hon överrösta lillebrors stämma medan Oscar kämpar sig igenom tidningsrubrikerna ljudande varje bokstav tills han läser av orden.

Själv har jag läst om samma mening i tidningen femton gånger. Det handlar om viltolyckor som man uppmanas anmäla till s.o.s alarm om man skulle köra på ett djur. Jag drar mig till minnes den lille ekorren jag körde på för några år sedan och börjar fundera på var gränsen går för vad s.o.s alarm vill veta.

Jag blir återigen avbruten i mina morgontrötta trassliga tankar av att Oscar frågar hur det kommer sig att hjärtat sitter på vänster sida i kroppen och varför det inte skulle kunna sitta i mitten eller rent av någon helt annanstans. Då jag inte gärna svarar att jag inte vet, samlar jag ihop tankarna och försöker tänka ut något smart att säga. Jag hör mig själv säga att det sitter till vänster för att det säkert är det bästa stället för hjärtat att sitta. Och eftersom jag inte lyckades komma fram till någon vetenskaplig anatomisk förklaring, måste jag nu kolla upp just det faktum att hjärtat sitter just till vänster för att kunna berätta det för sonen i kväll. Om det nu inte är någon annan som vet och gärna delar med sig av sin kunskap.

Den senaste veckan har vi helt plötsligt insett att Oscar har vuxit ur samtliga skor och gummistövlar och att han nu är längre än vad som krävs för att åka Balder, vilket fick Oscar att bli helt lycklig. Igår, således, styrde vi kosan till Stadium XXL i Sisjön för att uppdatera Oscars skogarderob. Vi lämnade affären med ett par gummistövlar, ett par fotbollsskor och ett par innegympaskor; Samtliga skor i storlek 34 (jag har 37...). Det återstår att köpa vanliga höstskor för tyvärr var de Timberland som jag tidigare hade sett slut, så det blir till att hitta några andra.