Termometern visar -o,2 grader; lite snö på det och julkänslan är fullbordad. The christmas spirit började infinna sig i söndags då vi tillsammans med familjen Strandberg Hultsten begav oss till Lisebergs julmarknad. Skymningen föll sakta men säkert, trädens miljontals ljus märktes allt mer, brända mandlar och glögg såldes i långa rader utmed promenadgatan. Ner slank våfflor med hjortron och grädde och varm choklad. Den konstgjorda snön kanske inte fulländade julkänslan men väl barnens förväntansfulla hopp och spring mellan tomteluvklädda gröna kaniner, släde dragen av en livs levande ren och attraktionerna. Oscar och Signe satt bakom Johanna och mig i nyckelpigan och Oscar som tidigare under dagen menat att den bergbanan nog var lite för barnslig för honom, tjöt glatt under färden!
Igår i bilen sa Oscar att han ville vara som pappa. Hur menar du? frågade jag. "Jag tycker att jag vill vara vuxen nu, så att jag kan börja jobba på riktigt med elektricitet". Redan på Bvc när jag undrade varför han inte ville ligga i vagnen som andra 4-månadersbäbisar eller nöja sig med att titta på en hängande mobil över skötbordet en stund medan blöjan byttes, svarade en klok barnmorska att "det finns bäbisar som inte vill vara bäbisar, de vill vara stora på en gång". Då tyckte jag att det var förskräckligt nonchalant sagt men ju äldre Oscar blir, desto mer rätt inser jag att hon hade.
Att han faktiskt börjar bli stor visade sig häromdagen när han visade mig ett dubbelvikt A4-papper som han stolt berättade var en sagobok. Han hade, helt utan hjälp, skrivit "Oscar sagobok" på framsidan och på andra sidan stod "Oscar Johanna utä på promenad" och ritat sig själv och Johanna, på sista sidan stod slutligen "ploka löv" och snipp snapp snut så var den sagan slut, men snacka om att både han och jag var stolta.
Återigen har tystnaden lägrat huset. Barnen är på dagis och lillkillen sover gott i vagnen. En stund till ska jag sitta här och skriva innan det är dags att lägga in den blöta tvätten i tumlaren och ladda en ny maskin tvätt, bädda sängarna, dammsuga bort gruset i hallen, smulorna under köksbordet och skriva saffran på handlingslistan. I flera dagar har jag tänkt baka lussekatter och som en mantra rabblat saffran vid kassan och ändå har något avbrutit mig och saffranspåsen har blivit ohandlad. Till och med Johanna tycker att jag är "helt tokig" som inte kan komma ihåg det. Idag ska det bli av för vi ska ha en pyssel- och bakeftermiddag när barnen kommer hem från dagis.
1 kommentar:
Det där har nog aldrig någon satt ord på förut, att inte vilja vara bäbis utan stor på en gång...känner faktiskt igen det precis. Mina barn har heller aldrig varit nöjda med tillvaron så länge de inte själva kunnat förflytta sig och göra det de vill. Jag står förresten också alltid och rabblar saffran i kön, och så kommer man fram och vips trycker man in koden och bortglömt är saffranet... hoppas du kom ihåg det den här gången! Kram
Skicka en kommentar