Helgen började i lugnets tecken med lång frukost. Johan tog med de stora barnen till stan för att hämta en kostym och ladda med lite mössor och vantar till barnen. Mc Donald´s blev det också. Själv åt jag tacosrester medan Gustav sov middag. Solen strålade och jag insåg att det inom de närmaste dagarna krävdes en fönsterputsning av samtliga fönster.
Familjen Källström kom på middag och vi hade en trevlig och mysig kväll. Barnen sjöng singstar på övervåningen och killarna spelade lite tv-spel också.
Idag kände Johan skogens lockelse när han såg ut över höstlandskapet med solen som spelade i trädens guldkronor. Han tog Gustav i bärselen och iväg bar det med Oscar och Johanna knatande bredvid. Oscar skulle på kalas lite senare men det var ju ingen fara; de skulle ju hinna tillbaka i tid. Jag slängde ihop en äppelkaka inför eftermiddagens fikagäster och gick och småstädade lite och bäddade i barnens rum och fixade lite allmänt. En stund i telefonen hann jag också med innan Johan ringde. "Vilken tid skulle Oscar vara på kalas"? "Inte förrän tolv", svarade jag medan jag hamnade med blicken på köksklockan vars minutervisare precis gled upp bredvid timvisaren. HOn var prick tolv och kalaset började NU! I samma stund ringde det på dörren och där stod en före detta granne som kom för att hälsa på och bara säga hej. Jag försökte förklara situationen och berätta att jag var tvungen att hinna slå in ett paket, ringa kalasföräldrarna och ursäkta vår försening, hämta upp Oscar någonstans i Nysätertrakten och lämna av honom på ett kalas.
Kakan i ugnen fick stå kvar men jag sänkte temperaturen till 100 grader. Jag sprang ut till bilen och körde iväg för att möta upp Johan och barnen. Jag körde upp vid klasskompisens hus kvart över tolv...ganska bra jobbat på en kvart men ändå pinsamt att vara sen.
Vid ettiden dök Johanna (min kära väninna) och hennes son Axel upp och en stund senare kom även Mia (också kär väninna), Henrik och deras barn Signe och Henning. Vi fikade och pratade och hade en skön eftermiddag ihop. Helt plötsligt känns det som om det var väldigt, väldigt länge sedan jag lämnade Oscar på kalaset så jag väser fram till Johan: "Oscar! Vad är klockan"? JOhan hann inte mer än uppfatta vad jag sa förrän han slängde ett ögonkast på klockan och flyger upp ur soffan. Kalaset slutade halv tre och tiden visade på fem i tre. Hur är det möjligt??? Hur kan man bara förtränga detta kalas två gånger inom loppet av tre timmar? Jag ska aldrig mer håna eller förlöjliga tidsoptimister. Jag har denna dag nämligen varit på besök i tidsoptimismens land där tiden antagligen upplevs längre än vad den i själva verket är och där man kanske inte tänker på tiden i samma utsträckning som jag brukar göra.
Jag är oftast i tid; jag tycker att det är skönt att vara på plats till och med lite före utsatt tid istället för med andan i halsen springa till ett möte. Jag uppskattar också när andra är i tid men efter denna dag kommer jag att vara mer förstående för att andra människor kanske inte har samma tisduppfattning som jag.
När vi ändå var i gång glömde vi av Johannas gymnastik halv fem också...Uttrycket "Det är mycket nu" fick i dag en ny innebörd och tempot måste lugnas ner. Imorgon ska jag åka till Ikea och köpa en whiteboard med olika färgpennor till, en färg för varje familjemedlem, att sätta upp i köket. Nu ska det bli ordning på alla aktiviteter för aldrig mer vill känna mig så pinsam som jag gjorde idag.
När vi funderade över middag, sa Johan och jag "pizza" samtidigt, så det fick det bli. När vi satt och åt knackade Tina på dörren och strax efter uppenbarade sig Christian och Anton. Vi satt och pratade en stund och det var jätteroligt att träffa dem alla tre. De lånade några böcker och babygymmet.
Efter bad och saga sover två tredjedelar av barnen redan och jag tänker sjunka ner i tevesoffan och inte göra någonting mer än att bara bli mentalt matad av det som bjuds.
ps. Jag är för trött i skallen för att orka korrekturläsa detta inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar