Halv åtta igår kväll åkte jag med en mycket hängig dotter till en kvällsöppen vårdcentral. Febern hade sakta men säkert stigit under dagen och nådde 39,5 trots febernedsättande strax innan vi åkte in. Hennes magsmärtor blev värre och värre och till slut låg hon bara och grät och små svaga läten av aj, aj, hördes från henne. Det enda jag tänkte på var blindtarmen och alla symptom stämde på pricken. Väl inne på Vc, tog de omgående prover på henne men crp visade endast liten förhöjning vilket inte tydde på infektion i kroppen. Skönt! Urinprov var lättare sagt än gjort så doktorn fick klara sig utan det. Doktorn kollade magen och hur det än var så verkade hon inte ha lika ont längre så en minut i tio blev vi hemskickade.
Hur kommer det sig att vårdpersonal till små barn fortfarande använder uttrycket 'farbror doktorn'? Säger de 'tant doktorn' när det är en kvinnlig sådan? Nä, för då används inte 'doktor' utan snarare 'läkare'. Vari består skillnaden? Fastnat i gamla stereotypa könsroller, eller?
Idag mår O mycket bättre men J är fortfarande väldigt sänkt och utan aptit. Febern är lägre så det går åt rätt håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar