En ordentligt förkyld Gustav ligger nedbäddad i sin säng, preparerad med Panodil och nässpray. Förhoppningsvis sover han mer ihållande än han gjorde natten till idag.
Johanna ringde nyss och berättade att hon och Oscar hade åkt skidor idag men att det hade varit jättekallt. Hon tyckte också att farbror Erlend var en bra skidlärare; tror jag säkert som det snowboardproffs han är. Gott att de är i trygga händer i backen. Oscar ville också säga några ord i telefonen och berättade att han hade varit duktig på en grej som han inte riktigt kom ihåg vad det hette. Några sekunder senare mindes han: "plogning, det var det jag var duktig på". Johan verkade också nöjd med dagen och när vi pratades vid för någon timme sedan hölls det på att fixas middag.
Att längta är viktigt, säger jag och citerar samtidigt Gudrun Schyman från Let´s dance igår. Och jag längtar efter dem. Min familj. Gustav har också längtat; varannan bil som körde förbi utanför idag (det var i och för sig ytterst sparsam trafik denna snöiga dag) tittade han frågande på mig och sa "Pappa". Emellanåt undrade han även om det var "mommo" som körde där utanför. Den här snöiga lördag kan jämföras med 17 november 1995 då folk skidade uppför Avenyn och allt stod stilla.
Jag har dock varit ute några gånger och skottat men efter senaste gången fräste plogbilen i väldigt tempo fram och tillbaka några gånger. Resultatet blev en någotsånär snöfri gata och en meter hög plogvall bakom min bil. Jag får ta mig an den imorgon när Gustav sover middag eller nåt. På balkongen når snön upp till räcket, en och en halv meter upp. Hoppas den håller...
Den tid det tog att skriva detta inlägg (5 minuter) har Gustav vaknat två gånger, så jag ställer in mig på att det kanske blir en repris på natten till idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar