Johanna funderar över framtiden

Barnen får inte bära Gustav i annat fall än när det handlar om att lyfta bort honom från något olämpligt; t ex om någon glömt stänga grinden och han, snabb som en vessla, fösöker komma åt att krypa upp. De vill däremot väldigt gärna kånka runt på honom med just förevändningen att de bara skulle rädda honom från något farligt. Gulligt men det kan ju också gå illa om de lyfter upp honom på sängen eller soffan eftersom han inte har någon som helst koll på tyngdlagen eller sin egen kropp.

Johanna funderade häromdagen på när hon egentligen skulle få börja bära lillebror. "Mamma, hur gammal är Gustav när jag är 97(!)" "Ja, då är han 93 år", svarade jag. "Men får jag bära honom då då"?

Tack vare Middagsfrid lagade jag denna tisdag rosmarinkryddade kycklingfärsbiffar, ris och en crème gjord på rödbetor, palsternacka och grädde. I morgon blir det citronlax med en massa tillbehör som jag inte kommer ihåg nu men som vilar tryggt i kylen liksom övriga veckans alla middagsingredienser som levererades hit i går kväll.

Citat Johannna 090928

Johanna hade en liten prick på sin mage och Gustav en i pannan. "Har ni fått pricksjukan", skojade jag varpå Johanna helt seriöst svarar: "Tänk om det är svartsjukan vi har fått"

Billy

Hur kan man välja att åka till IKEA en lönehelg? Jo, men vi var ju bara tvungna att ha en Billyhylla med dörrar till allrummet där uppe nu när vi har flyttat in teven (denna rotlösa apparat...) i det före detta arbetsrummet. Alltså, vi har skapat ett tv-rum och konsekvensen av det blev att skrivbordet hamnade i allrummet och vi måste ju ha någonstans att förvara alla pärmar och papper, så därför impulsåkte vi till det stora varuhuset idag efter att vi hade lämnat mellanbarnent hos Hannakompisen.
Vi var inte ensamma där men det innebar ändå ingen direkt trängsel och Oscar var stora killen och hjälpte till att bära och köra vagnar. Just när vi skulle ställa oss i den ganska långa kön, tittade jag in i fyndhörnan och där stod en likadan hylla med en dörr för ett mycket mindre pris. Så då kan man ju nästan säga att vi tjänade lite pengar...eller inte...

Nä, nu är det dags att väcka sensovaren Gustav annars blir det en mycket sen kväll för honom innan han somnar.

Pannkakor till lunch

"Här kommer Pippi Långström" på övervåningen; Gustav dansar; Johanna och Saga ömsom leker i dockhuset, ömsom dansar runt. Snart ska vi promenera till affären för att köpa ägg så att det kan bli pannkakor till lunch.

Det ska bli så skönt med en helg utan för mycket inbokningar. Johanna ska eventuellt på Mulle på lördag förmiddag och så blev vi inbjudna på fika hos Oscars klasskompis familj. Det känns som lagom mycket för en helg. På söndag skulle jag behöva några timmar för att bli klar med översättningen så att jag kan skicka in den.

Nu får inte Gustav vara med tjejerna och dansa längre; "han stör oss". Lille Gustav, det är nog dags att förbereda förmiddagsmellanmål för honom.

Gjorde vi rätt?

Oscar lekte med en klasskompis efter skolan idag. Efter utelek och lite legobygge ville de spela Star Wars. De satt en stund och spelade och när jag avbröt för mellanmål, stängde de ner spelet. När kompisen hade åkt hem och Oscar var i tennishallen, satte jag mig för att kolla mina mejl. Då ser jag vad som har hänt i arbetsrummet. Någon av de två har med en lila krita kladdat en yta av ungefär tjugo kvadratcentimeter på skrivbordet. Det var väl inte hela världen men när jag tittar upp och ser två tjocka två decimeter långa streck som formar ett kors både på tapeten och på snedtaket, blev jag först arg men sedan fundersam över vem av de två pojkarna det kunde vara. När Oscar kom hem frågade jag så klart om han kände till vad som hade hänt. Han hade sett klasskompisen rita på bordet men inte det andra. Efter mången frågor visade det sig att Oscar hade varit på toaletten medan de spelade och då hade de pausat spelet. Härifrån kan vi ju bara dra våra egna slutsatser men Oscar är inte den som kan hålla masken om han verkligen har gjort något bus.

Eftersom föräldramötet kvällen innan hade fokuserat på systemteori, bestämde vi oss för att ringa klasskompisens föräldrar och berätta vad vi hade upptäckt på väggen. De hade svårt att tro att det skulle vara deras son men skulle ändå prata med honom. Vi var inte på något vis anklagande utan försökte att vara öppna och inte skylla på någon men vi ville att de skulle ha vetskapen och också prata med sin son.

Så här efteråt känns det lite obehagligt. Tänk om de tror att vi håller Oscar bakom ryggen och skyller på deras son? Fast det kanske är för att man är lite ovan vid att ringa hem till just föräldrar och reda ut olika saker. Gjorde vi rätt?

Höstväder

Regn, rusk; höstvädret anfaller och helt plötsligt har barnen inga ytterkläder. Gjorde en raid i garagegarderoberna där höst- och vinterkläderna hänger. Jag hittade vinterkläder men inga höstjackor, så nu krävs en uppdatering av både skor, jackor och dessutom regnställ till Oscar. Bye, bye barnbidraget...

Dessutom inser jag att min egen garderob gapar oroväckande tom; kanske var jag lite väl nitisk i mitt rensande av kläder inför flytten. Fast jag hade nog inte valt dem nu ändå, nä, jag måste inföskaffa lite nytt inför hösten och vintern.

Slog på teven igår kväll för att se den där Anna Anka som har prytt löpsedlarna den senaste veckan. Vilka stora livsproblem hon tampades med, stackars människa; vilken färg på rosorna skulle det vara utmed allén upp till huset, snigelbajs som inte gick bort på pelarna utmed vägen utanför huset(kunde ju tipsa om myskAnkan vars delikatess är just sniglar); vad skulle de kända förbipasserande tänka? Gräsmattan hade blivit uttorkad under den hollywoodska brännande solen så efter att ha skällt ut trädgårdsmästaren, beslöt hon sig för att köpa en ny gräsmatta för den nätta summan av 60 000 dollares.

Citat Johanna 090919

Gårdagens citat:

"Mamma, fanns det dinosaurier när du var liten?"
(Johanna)

Kalasdagar

Äntligen var dagen inne som Johanna hade längtat så mycket efter. Halv sju denna söndagsmorgon hörde vi låtsatsharklingar från övervåningen. Strax efter kunde hon inte hålla sig längre utan undrade ropande när vi hade tänkt komma. Eftersom vi skulle ha barnkalas redan halv tio, var det ändå dags att gå upp.

Med frukostbricka och massor av paket, sjöng vi födelsedagssången för den nyblivna 5-åringen. Med hjälp av sina bröder öppnades paket efter paket i ett rasande tempo. I ett av paketen låg den hett efterlängtade Barbiebilen, i ett annat ett sminkhuvud och andra leksaker som hon blev jätteglad för.



Det var en del som skulle fixas inna barnaskaran gjorde entré. Hanna kom som första gäst och därpå en efter en till dess alla 12 barn hade kommit. Det blev presentleken, pannkakstårta, hinderbana i trädgården, "fri" lek och fiskedamm (som Oscar och Johan K den yngre skötte galant). Det blev ett riktigt lyckat kalas med mycket skratt och fina presenter.




Halv fem samma dag var det premiär för gymnastiken som hon också hade glatt sig åt. Iklädd rosa gympadräkt träffade hon återigen kompisarna Hanna och Saga där.

Dagen innan kom mormor & morfar för att uppvakta Johanna. Det blev tårta ute på altanen i sommarvädret och Johanna öppnade presenten som hon länge önskat sig: en portabel cd- och ipodspelare med en sagoskiva till. Oscar har en likadan och han lyssnar ofta på en saga innan han somnar. Mormor hade också stickat en jättegullig mössa och ett par rosa raggsockar inför hösten. Eftersom solen strålade gick vi en promenad upp genom det nya området Långetjärnshöjd som håller på att byggas.

En dag i en mammas liv

Måndag. Innan jag slår upp ögonen snabbspolar jag dagen i tanken och går igenom vilka hållpunkter den har. Oscar ska till skolan. Oscar ska hämtas. Middag ska göras. Yoga! Vad gjorde jag resten av tiden? Johanna och jag promenerade med Gustav på gatan utanför huset, Johanna pärlade säkert fem pärlplattor som jag strök på löpande band, vi gjorde klart inbjudningskorten till Johannas kalas, skrev adresser och klistrade på fimärken, det bakades bullar och sedan var det dags att hämta hem Oscar. En kvart efter att vi kommit hem, ringde en klasskompis mamma och frågade om Oscar ville leka med Gustav P. Visst ville han det så mamman erbjöd sig att både hämta och lämna Oscar, vilket tacksamt togs emot. Hon hade själv tonåringar hemma förutom Gustav och de sköter ju sig själva, sa hon och log mot min ettåring som tultade iväg åt ena hållet medan femåringen Johanna ihärdigt frågade när jag skulle stryka hennes pärlplatta.

Fiskgratängen som jag så förutseende hade förberett kvällen innan sattes framåt fem in i ugnen medan potatisen kokade på spisen. Oscar kom hem lagom till middagen och berättade vad de hade lekt men mest fascinerad var han nog ändå av Gustavs storebror som var "minst 30 år". Han gick i alla fall på "gyniasiet".

Sedan var det yoga för min del och det kändes rätt skönt att bege sig iväg och veta att den närmsta timmen bara var min. Det var svårare den här gången att få ordning på alla övningarna och det tog på krafterna för jag var helt slut efteråt men med en genomarbetad kropp. Trots det släpper inte värken i nacken och skuldran. Jag kanske måste beställa tid för en djupgående massage.

Leveransen från Middagsfrid (www.middagsfrid.se) kom vid halv tio och Johan och jag hjälptes åt att pricka av och ställa in varorna i kyl respektive frys. Det är ett helt fantastiskt koncept; ekologiska och närodlade råvaror levereras tillsammans med recept för fem middagar. Idag blir det renskavspanna med kantareller!

En ny liten människa

Eftersom jag i morse valde att ligga kvar i sängen när Johan väckte mig med orden "jag åker nu", blev frukoststunden kortare än en kvart. Tidningen, som ändå är ett måste till de två smörgåsarna och kaffet, bläddrade jag snabbt igenom men dröjde mig som vanligt kvar vid familjesidorna där jag kollade av vilka nya världsmedborgare som fötts. Någon hade valt namnet August till sitt barn och jag drog mig till minnes att C och T bland annat hade pratat om just det namnet.

Tjugo minuter i åtta, alltså en halvtimme innan Oscar skulle befinna sig i ett rakt led utanför skolbyggnaden, klev jag in i duschen. När jag var färdig att åka och J och G satt ute i bilen, uppehöll sig den äldste i trappan med strumpor i handen betraktandes sina kastanjer som han hade plockat några dagar tidigare. Tiden var knapp och Oscar verkade befinna sig i fantasins värld och dit hördes tydligen inte min röst...Till slut kom vi iväg och vi hann precis fram när det var dags för Oscars klass att gå in. Johanna lämnades på dagis och Gustav och jag åkte hemåt men bara för en kort stund; Gustav skulle nämligen få träffa sin nya kusin och jag min lille brorsson som kan stoltsera med födelsesiffrorna 090909! Lilla unge, så lätt i mina armar. Christian, min yngste lillebror har blivit pappa; det är stort, det är rörande!

Barnen hämtades på skola och dagis och efteråt åkte vi till mormor och morfar för en kaffe i sensommarsolen.

Hemma gjorde jag pannkakor som försvann i ett huj. Efter maten sprang Oscar upp till sitt rum där hans kompisar väntade och Johanna blev hämtad av Emelies mamma för orientering som var kvällens aktivitet.

Ny upplevelse

En halvtimme innan yogaklassen på Sats skulle sätta igång, hade jag fortfarande inte bestämt mig för om soffans lockelser skulle vinna kvällens duell. "Kom igen nu", sa Johan och matchbollen gick till yogan.

Detta var en helt ny upplevelse; levande ljus, lugn och ro i den annars så spänstiga och upplysta lokalen. Det var lotusställning och andningsövningar och jag tänkte att det här blir ju en lugn och slapp timme. Vad jag snart skulle bli varse var att min, för 15 år sedan viga, kropp skulle tänjas och töjas i alla möjliga övningar. Under den statiska övningen stolta krigaren darrade, eller snarare skakade, mina lår men för att inte vara sämre än någon annan höll jag ut. Var detta verkligen något för mig, funderade jag där jag stod i hunden, som ett v med rotlåset som högsta punkt och fick blodstörtning i ansiktet medan det stramade och värkte i baksidan av låren. Instruktören talade med lugn och behaglig röst och hur det än var så upplevde jag att jag gick djupare och djupare in i mig själv och ganska snart efteråt insåg jag att jag kände mig mer genomarbetad i kroppen än vad jag brukar göra efter spinning- och coreklasserna.

Om Gustav hade haft tillgång till språket, hade han nu sagt till mig "Skärp dig, mamma, du är hemma för min skull. Sluta sitt vid datorn och kom och lek med mig nu!"

Kalas, kalas!

Av någon anledning verkar sensommaren och hösten vara en tid då många ungar föds. I alla fall i vår släkt och även kompisar till barnen. Jag ska inte säga att kalasinbjudningarna haglar in; det är nämligen lite olika vem man bjuder och inte. Några väljer att bjuda hela klassen, andra bara killar/tjejer i klassen, andra väljer också att bjuda både klasskompisar och kompisar från hemmaplan. Ett sådant kalas har jag precis hämtat hem en glad Oscar från. Snart är det dags för Johanna att fylla 5 år och när jag frågade henne vilka hon ville bjuda, svarade hon med självklarhet i rösten att "jag vill bjuda dem jag känner". Så ska det låta!

Gårdagen inleddes med ett tandläkarbesök för Oscar 7:30 och sedan bar det av till veckans sista skoldag. Johanna, som är ledig på fredagar, hjälpte mig att baka äpplekaka och muffins av äpplena som vi hade plockat hos brorsan i Lerum. När klockan började närma sig halv ett åkte vi för att hämta hem Oscar och även Johannas kompis Emelie som skulle följa med och leka. De hittade på allt möjligt men när det regnade som allra mest bestämde de sig för att rita jultidningar som de sedan gick ut för att lägga i grannarnas brevlådor.

Fredagspopcornen intogs framför Bröderna Lejonhjärta; Johanna och Johan i soffan, Oscar och Leo i saccosäcken, alla intensivt mumsande samtidigt som de följde dramatiken på tv.

"Varför duschar inte tjejer och killar tillsammans?"

Imorgon ska Oscar ha idrott för första gången i skolan. Vid middagsbordet berättar jag att efter jumpan ska alla barnen duscha, vilket Oscar inte hade tänkt på. Efter en stunds betänketid formulerar han frågan om huruvida tjejerna och killarna duschar tillsammans. Jag svarar att killar och tjejer duschar var för sig och ger som exempel simhallen där killarna går in genom en dörr och tjejerna en annan. "Varför duschar man inte tillsammans då" fortsätter Oscar med ett barns oskyldiga blick. I mitt huvud turas olika förklaringar om; hur ska jag förklara utan att konstla till sakernas tillstånd? Man vill kanske duscha med de som ser ut som man själv, nä, den går ju bort, vaddå, ska man inte duscha med människor som inte ser likadana ut som man själv, eller? Oscar som väntar på mitt svar, kommer sedan på att det kanske är för att då skulle man kanske skratta åt varandra. Jag berättar att så är det inte, det finns väl inget att skratta åt? Sedan hör jag mig själv säga, utan minsta förklaring, att man har bestämt att det ska vara så bara.

Allt måste väl inte förklaras; jag tror inte barnen kräver ingåeende förklaringar i alla lägen och framför allt inte om det inte går att förklaras på ett barns nivå.

I lek

I dagar och veckor har Oscar pratat om hur gärna han skulle vilja ha Dödsstjärnan. Att det är ett skepp ur den omåttligt populära Star Wars, eller Stjärnornas Krig som vi sa på min tid, vet även de som inte är fantaster av denna filmserie men väl har barn och då i synnerhet pojkar. Det är nämligen så att det pågår en kamp mellan Star Wars och den kanske inte riktigt lika skrämmande katten Kitty. Flickebarnen hypnotiseras av denna katt på allt från kläder, godis, väskor, leksaker till tidningar och filmer medan pojkbarnen redan från späd ålder, likt magneter, dras till lasersvärd, rymdskepp med missiler i olika färger, krigare med svåruttalade namn. Johanna ger sig lika lite in i krigslekar som Oscar i Barbielekar. Gustav avgudar båda sina syskon och älskar att vara inne på deras rum och leka, men har en förkärlek till bilar och sådant som brummar och låter...
Ofta hittar de dock gemensamma nämnare i lekarna och helt plötsligt har deras respektive lekar förvandlats till mamma-pappa-barn, affär, skola eller någon annan påhittad lek. Kojan i skogen som de har byggt med sina kompisar förenar och alla hjälps åt att bygga och inreda. Johanna leker mest med killarna på dagis, gungar och klättrar i träd. Det finns ju som bekant alltid två sidor av samma mynt.

Tid

I tanken svävade tv-apparaten mellan liv och död när vi flyttade in i vårt nya hus. Det stora rummet på nedervåningen skulle andas lugn och inspirera oss till läsning, samtal och tystnad, denna ljuva...Vi var ense om att tv fick höra övervåningen till. (Oscar blev överlycklig eftersom hans favoritkanal Nickelodeon endast går att få in på den stora tv:n)

Två veckor förflöt utan minsta längtan efter det ständigt flödet av information; varken nyheter, serier eller "underhållningsprogram" fick tillträde till det rum vi hade skapat för avkoppling. Johan och jag hade helt plötsligt massor av tid att prata, något vi aldrig tyckte att vi hann tidigare, den ena boken efter den andra slukades, till och med ett gammalt spel åkte fram ur en av packlådorna. Där satt vi en lördagkväll och spelade spel och hade hur roligt som helst medan det hetsiga blå ljuset från en vägghängd skärm hos en granne längre bort fladdrade ut i skymningen.

Hur kom det sig då att jag plötsligt en dag uttryckte en önskan om att ta ner tv:n för att "åtminstone kunna följa med i nyhetsflödet" eller "till hösten kommer ju nya avsnitt av Design: Simon och Tomas". Ner för trapporna bars således den stora apparaten för att åter härska våra liv. Efter två kvällar sneglade vi på varandra från varsin soffa och inga ord behövdes för det faktum att tv:n hade ersatt det lugna, böckerna och samtalet.

I tre dagar gav vi oss själva chansen att stänga av apparaten och istället vända oss mot varandra eller ta fram en bok eller en iphone..ingen av oss hade den kraften. Där och då insåg vi att den rätta platsen för tv:n var på övervåningen.

Återigen får tankarna vandra fritt, tystnaden omsluter varje del av mig och jag behöver inte gå en kurs i yoga; jag har mitt själsliga, lugna rum där stressen rinner av mig och försätter mig i ett tillstånd av harmoni och en känsla av att inte vilja vara någon annanstans än just där och då.