Imorgon ska Oscar ha idrott för första gången i skolan. Vid middagsbordet berättar jag att efter jumpan ska alla barnen duscha, vilket Oscar inte hade tänkt på. Efter en stunds betänketid formulerar han frågan om huruvida tjejerna och killarna duschar tillsammans. Jag svarar att killar och tjejer duschar var för sig och ger som exempel simhallen där killarna går in genom en dörr och tjejerna en annan. "Varför duschar man inte tillsammans då" fortsätter Oscar med ett barns oskyldiga blick. I mitt huvud turas olika förklaringar om; hur ska jag förklara utan att konstla till sakernas tillstånd? Man vill kanske duscha med de som ser ut som man själv, nä, den går ju bort, vaddå, ska man inte duscha med människor som inte ser likadana ut som man själv, eller? Oscar som väntar på mitt svar, kommer sedan på att det kanske är för att då skulle man kanske skratta åt varandra. Jag berättar att så är det inte, det finns väl inget att skratta åt? Sedan hör jag mig själv säga, utan minsta förklaring, att man har bestämt att det ska vara så bara.
Allt måste väl inte förklaras; jag tror inte barnen kräver ingåeende förklaringar i alla lägen och framför allt inte om det inte går att förklaras på ett barns nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar