tisdag 1 september 2009

Tid

I tanken svävade tv-apparaten mellan liv och död när vi flyttade in i vårt nya hus. Det stora rummet på nedervåningen skulle andas lugn och inspirera oss till läsning, samtal och tystnad, denna ljuva...Vi var ense om att tv fick höra övervåningen till. (Oscar blev överlycklig eftersom hans favoritkanal Nickelodeon endast går att få in på den stora tv:n)

Två veckor förflöt utan minsta längtan efter det ständigt flödet av information; varken nyheter, serier eller "underhållningsprogram" fick tillträde till det rum vi hade skapat för avkoppling. Johan och jag hade helt plötsligt massor av tid att prata, något vi aldrig tyckte att vi hann tidigare, den ena boken efter den andra slukades, till och med ett gammalt spel åkte fram ur en av packlådorna. Där satt vi en lördagkväll och spelade spel och hade hur roligt som helst medan det hetsiga blå ljuset från en vägghängd skärm hos en granne längre bort fladdrade ut i skymningen.

Hur kom det sig då att jag plötsligt en dag uttryckte en önskan om att ta ner tv:n för att "åtminstone kunna följa med i nyhetsflödet" eller "till hösten kommer ju nya avsnitt av Design: Simon och Tomas". Ner för trapporna bars således den stora apparaten för att åter härska våra liv. Efter två kvällar sneglade vi på varandra från varsin soffa och inga ord behövdes för det faktum att tv:n hade ersatt det lugna, böckerna och samtalet.

I tre dagar gav vi oss själva chansen att stänga av apparaten och istället vända oss mot varandra eller ta fram en bok eller en iphone..ingen av oss hade den kraften. Där och då insåg vi att den rätta platsen för tv:n var på övervåningen.

Återigen får tankarna vandra fritt, tystnaden omsluter varje del av mig och jag behöver inte gå en kurs i yoga; jag har mitt själsliga, lugna rum där stressen rinner av mig och försätter mig i ett tillstånd av harmoni och en känsla av att inte vilja vara någon annanstans än just där och då.

2 kommentarer:

Marie sa...

Fin bloggen har blivit! Låter verkligen harmoniskt det här med tv:n, men jag vet inte... och barnen tittar så bra på Bolibompa när vi tar disken:) Kram

Ann sa...

Ja, egentligen låter det så härligt med en plats där alla möts i den öppna planlösningens tidevarv. Men i praktiken är det rätt skönt när små barnfötter traskar upp för trappan när det är Bolibompatime...