Oscar lekte med en klasskompis efter skolan idag. Efter utelek och lite legobygge ville de spela Star Wars. De satt en stund och spelade och när jag avbröt för mellanmål, stängde de ner spelet. När kompisen hade åkt hem och Oscar var i tennishallen, satte jag mig för att kolla mina mejl. Då ser jag vad som har hänt i arbetsrummet. Någon av de två har med en lila krita kladdat en yta av ungefär tjugo kvadratcentimeter på skrivbordet. Det var väl inte hela världen men när jag tittar upp och ser två tjocka två decimeter långa streck som formar ett kors både på tapeten och på snedtaket, blev jag först arg men sedan fundersam över vem av de två pojkarna det kunde vara. När Oscar kom hem frågade jag så klart om han kände till vad som hade hänt. Han hade sett klasskompisen rita på bordet men inte det andra. Efter mången frågor visade det sig att Oscar hade varit på toaletten medan de spelade och då hade de pausat spelet. Härifrån kan vi ju bara dra våra egna slutsatser men Oscar är inte den som kan hålla masken om han verkligen har gjort något bus.
Eftersom föräldramötet kvällen innan hade fokuserat på systemteori, bestämde vi oss för att ringa klasskompisens föräldrar och berätta vad vi hade upptäckt på väggen. De hade svårt att tro att det skulle vara deras son men skulle ändå prata med honom. Vi var inte på något vis anklagande utan försökte att vara öppna och inte skylla på någon men vi ville att de skulle ha vetskapen och också prata med sin son.
Så här efteråt känns det lite obehagligt. Tänk om de tror att vi håller Oscar bakom ryggen och skyller på deras son? Fast det kanske är för att man är lite ovan vid att ringa hem till just föräldrar och reda ut olika saker. Gjorde vi rätt?
2 kommentarer:
Usch jag känner igen din vånda och kan inte låta bli att svara vad jag tycker. Oavsett vem som ritade så har ju den andre tittat på... Sjäv har jag försökt ha som ledstjärna att göra som jag skulle vilja att andra föräldrar gör i samma situation. Då har det åtminstone blivit rätt för mig och mina barn.
Tack också för din fantastiska blogg - det är så mysigt att få följa era göranden och barnens dagliga liv! Kram till er alla fem!
Tack för din kommentar!
Ja, man vill ju att kompisars föräldrar ska prata med oss om något händer när de leker hos dem. Pappan ringde hit i morse och tackade för att vi faktiskt hade ringt och berättat. Det är den öppna dialogen man vill åt som gör att det känns naturligt att höra av sig- åt båda håll.
Hälsa din familj! Kram!
Skicka en kommentar